Måndag 26 september
Imorgon är det äntligen dags för den sista cellgiftsbehandlingen. Som jag har längtat och väntat. Ända sedan februari egentligen när hela karusellen startade. Då kändes det så klart otroligt långt bort och det HAR varit en lång behandling och nedräkning, men sista perioden nu sedan jag blev heltidssjukskriven har gått långsammare än under våren när jag jobbade samtidigt. Jag längtar efter att få komma tillbaka till jobbet och få en vardag igen, gillar inte att gå hemma men jag mår inte heller tillräckligt bra just nu för att kunna jobba tyvärr och när jag börjar med strålningen om en månad så är det ju varje dag så då blir det svårt att jobba också. Men efter årsskiftet hoppas jag på att kunna börja jobba igen.
Förra veckan var jag på vårdcentralen för sista gången för att lägga om min picc-line, väldigt skönt så klart men också lite sorgligt. Hon som jag gått till nästan varje vecka sedan februari, Sandra, har ju på något konstigt sätt blivit som en kompis. SÅ himla gullig och mysig tjej, så på ett sätt så är det trist att inte träffa henne mer. En halvtimmes besök där varje gång med samtal om allt möjligt och mycket skratt, en halvtimmes terapi helt enkelt =)
Hon fick mig att lova att höra av mig för att berätta hur det går med allt och jag hoppas vi kommer ses igen fast under andra omständigheter så klart.
Inför morgondagen känns det också självklart helt fantastiskt att det är sista gången men också lite märkligt och konstigt. Jag har varit i den här behandlingsbubblan så länge nu och helt är det slut. Hur kommer det bli? Hur kommer det kännas? Kommer det bli en slags tomhet? Nu då? Vi får se. Jag har strålningen kvar, den kanske hjälper mot tomheten jag är rädd för att känna.
Mitt hår kommer sakta men säkert börja växa ut igen, jag bryr mig inte så mycket egentligen om håret men måste erkänna att jag är rätt less på att inte ha något hår, lite kallt. Det kommer ta sin lilla tid så klart men det växer åtminstone igen =)
Puss
