Glöm inte bort att skratta
Åh jag är så dålig på att uppdatera!
Mammografin visade att det inte har hänt något med den, men hon sa samtidigt att man kan inte se på ultraljudet om det är bindväv eller vad det är för något, det ser man först när man opererat. Jag frågade om det brukar vara så att det först krymper och därefter avstannar men det är väldigt individuellt. Alltså inget att vara nervös för.
Femte behandlingen gick bra, det var jag och två patienter till som satt i det där deppiga rummet, mannen hade sin dotter med sig.
Ingen säger någonting. Det är alldeles tyst. Förutom när någon sköterska kommer in och tar hand om någon av oss. Jag undrar om lite radio i bakgrunden skulle få folk att börja prata mer med varandra.
Jag sa vid ett tillfälle att "det här rummet är väl lite väl deppigt". Och så skrattade vi. Man får inte glömma bort att skratta i allt elände.
Sa också till sköterskan Julia som brukar ta hand om mig att dom borde göra rummet lite trevligare.
De som får sitta i det där rummet sitter förvisso inte så länge, men ändå.
Jag virkade under tiden, det ska bli min nya sysselsättning sen när jag är heltidssjukskriven. Har än så länge gjort en skallra 😀.
Nästa vecka har jag tid till Ärftlighetsmottagningen för "genetisk analys". Spännande.
Puss❤️
